Tre år senare

Hej bloggen! Nu var det ett bra tag sen sist, men jag bestämde mig för att foka till 100 procent på det sista skolarbetet. Förlorar tyvärr så mycket tid av att sitta vid datorn, och det gäller helt enkelt att prioritera. However, NU är jag klar med allt skolarbete. Mina tre år på gymnasiet börjar lida mot sitt slut, och på fredags tar jag studenten. Tre år av mycket hårt arbete, mycket slit och kämpande, men även så mycket skratt. Galet att bara avsluta det här kapitlet i livet och lämna sin trygga klass bakom sig. Vad jag kan konstatera är att varje år har skiljt sig åt, otroligt mycket. I ettan var vi alla nog lite osäkra, på vad som väntade och på våra förväntningar. I tvåan fick vi nya klasskamrater, samtidigt som några andra lämnade oss för ett år i USA. En helt ny sammanhållning bland en aning mognare individer. Kompiskretsarna utökades, och skolan behövde tas på större allvar – vi var ju trots allt tvåagluttare. När vårterminen led mot sitt slut väntade en månad i Aix en Provence, och resa som ändrade mer än vad jag skulle kunna tro. Resan är ännu färskt i minne, och jag tror att vi alla som befann oss där saknar det så. Sen började trean, och vi var helt plötsligt äldst på skolan, och ruled the school. 300-dagars, 200-dagars, vinterbal, 100-dagars och många sena nätter på Taverna, Hirschen och Caféet har nog ändå gjort det här året till det bästa. Vi alla har börjat inse hur mycket vi kommer sakna varandra, då jag tror att vi enkelt har tagit varandra för givet. Men nästa måndag kommer vi inte komma skoltrötta tillbaka till biologilektionen med Johan. Vi kommer inte göra några fler obegripliga laborationer med Hosan, och det blir inga fler torsdagar i matsalen med soppa och pannkakor. För nu kommer vi alla ställas inför olika val, och välja olika vägar i livet. Vissa av dem kommer jag nog aldrig mer träffa igen. Tänk, vad sjukt. Mina bästa vänner vet jag att jag alltid kommer ha kvar, och kommer inte vara längre än ett telefonsamtal bort. Det var inte försen under mösspåtagningen, under valborg, som jag faktiskt insåg att det här händer på riktigt. Skulle kunna skriva många många fler rader till om alla tankar som kretsar i mitt huvud, men samtidigt tror jag att de flesta av er förstår vad jag menar. Det är en känsla av vemod, och hopp. Vad som händer med mig, det vet jag faktiskt inte. Om det blir Handels i höst, juristprogrammet i vår, eller New York – det vet jag inte. För första gången får jag välja helt själv, och ingen säger åt mig vad jag ska göra. Men det ska nog gå bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s